En sak som jag stör mig på väldigt mycket är när folk blir "arga" över att man har nyårslöften. Visst, kanske är lite cheesy med "New year, new me" och "page 1 out of 365" osv, men alla som trackar ner på det är nästan ännu värre. Visst, om man vill ändra sig själv ska man göra det när som och inte bara för att det är ett nytt år, men om någon nu vill använda det som motivation låt dem. Oavsett och det kommer hålla en vecka eller för alltid, så är nyår ett bra sätt att starta om.

 

Vet inte om jag har några riktiga nyårslöften för 2015, men jag har mål. Förra terminen var jag riktigt deppig, och kom in i en ganska negativ spiral. Nu i vår vill jag ändra på det, och börja ha mer kul igen. Kanske låter löjligt, men jag vill bli lycklig.

 

För att göra detta har jag satt upp lite delmål, eller krav. 

 

1. Jag måste sluta vara en perfektionist. Jag är den typen av person som mår dåligt även om jag bara fått ett enda fel på ett prov, och sätter stor press på mig själv när det gäller allt. Jag måste sluta stressa och ta på mig mer jobb än vad jag klarar av. Detta kommer bli så svårt men jag måste försöka. "Be good enough".

 

2. För att jag ska klara av att ändå lyckas ganska bra när det kommer till skola och jobb måste jag börja träna igen. Var jätteduktig första halvan av höstterminen, men efter ett nederlag gav jag upp. (Återigen, acceptera att allt inte går felfritt). Jag vet att jag mår så mycket bättre om jag tränar och äter hälsosamt, jag märker verkligen stor skillnad. Denna gången ska jag dock inte gå direkt till "nyttigast i världen träna varje dag". Jag ska göra det lagom. Som motivation har jag bestämt att jag ska göra en svensk klassiker under trean så är bara att börja jobba nu. Fick in två pass igår haha. 

 

3. Börja prioritera. Jag måste börja prioritera mig själv och vad som är bäst för mig. Inte på ett själviskt "jag är bättre än alla andra"-sätt (måsta snarare jobba åt andra hållet där) men på ett "göra saker jag mår bra av"-sätt. Umgås med folk jag trivs med och leva, istället för att spendera halva dagen på twitter. Lägga ner mindre tid på att oroa mig för skolan och mer tid på att faktiskt få arbetet gjort. Sluta slösa bort tid om jag nu är så himla stressad.

 

 

Okej, tydligen har jag nyårslöften haha, Detta kommer bli svårt men jag ska göra mitt bästa. Tror jag skulle må mycket bättre psykiskt då. Sen handlar ju mina mål mycket om att sluta sätta upp mål och stressa, vilket kanske blir lite inception, men vi får se hur det går. Tar det som det kommer. Har även mindre mål som att ta körkort, skaffa ett jobb, osv. men det är en helt annan femma. Detta är det viktiga, det andra är bara punkter som kan hjälpa mig att nå ett bätre jag (saker som jag egentligen bara måste få överstökade).

 

2014 var ett otroligt lärorikt år för mig, och nu ser jag fram emot 2015. Har ingen aning om vad som väntar, men jag är taggad.

 

//Lollo 

 

Minns hur Sheri tog med mig till en bokhandel för att pigga upp mig, och hur jag och Kate gick på en jättelång promenad med Stewart och pratade. Då sa jag att "nästa jul ska bli jättebra, då ska jag gå all in". Längtade hem så mycket och saknade alla svenska traditioner.

Nu sitter jag här, ett år senare, och bara njuter. Jag har verkligen gått all in, och jag älskar min svenska jul. Det känns så jäkla bra! Samtidigt saknar jag nu de dagarna i USA, och deras sätt att fira. Antar att jag aldrig kommer bli riktigt nöjd haha.

Oavsett var ni är eller hur ni firar, viöl jag i alla fall önska er en riktigt god jul. i hope it's a good one.

Det blev en vit jul ändå

Amerikanska traditioner

//Lollo

Istället för traditionell mat åt vi däremot min amerikanska favorit - Shepard's Pie - och bakade Snicker-doodles, vilket är klassiska holiday-cookies. Lite Vänner-marathon (thanksgiving edition) på det och det blev riktigt mysigt ändå!

Tror jag ska skypa med värdfamiljen någon gång i helgen med då de är i Houston och hälsar på släkten. Så himla avis!! Igår skypade jag även med Kate och Rachel vilket var jätteawesome. Saknar dem så jävla mycket ...

Här är en bild jag lade upp på min instagram idag. Är så himla tacksam för att jag fick åka till Oklahoma och träffa alla dessa underbara människor<3

//Lollo

//Lollo

//Lollo

Okej ni som följt min blogg och framför allt ni som känner mig borde veta att jag är lite av en Taylor Swift-nörd. Har väl hängt med ett antal år nu, skrivit flera uppsatser, stannat vaken mitt inatten för live streams och realeses, följer bloggar om henne osv. Är lite besatt alltså. 

 

Därför kan man väl säga att jag blivit lite besviken (läs: arg) då hon aldrig kommit till Sverige, och inte hade någon show i USA när jag var där. De som följer mig på twitter har definitivt fått lida  vill jag lova. Ännu värre blev det när jag till slut bestämt mig för att resa och se henne med hennes nya album 1989's turne, och får reda på att det endast är 5 datum med begränsat antal platser, och att de är samma vecka min värdfamilj antagligen kommer hit.

 

Ja jag grät. 

 

Efter lite sms till USA, googlingar på koder till förköp, besatthet och pengar (stackars min plånbok) bestämde jag mig trots det för att försöka mig på en biljett, och guess what?

 

Ja, jag grät. Igen.

 

Är på riktigt helt lyrisk. Förstår ingenting. Går omkring och tror att det är fejk, att det bara var något lurendrejeri och att jag inte kommer kunna se henne. Känns inte verkligt men är helt jävla aslycklig. 

 

So there you go, ett helt inlägg om en grej som lätt sammanfattas i det fetstilta och som endast är random babbel om mina känslor. Men vet du, att om du läste hela? You are the REAL MVP!

 

 

((Obs för att fatta det sistamåste ni antingen älska the Oklahoma City Thunders eller gilla memes))

 

//Lollo

Innan jag åkte till USA så frågade folk om jag inte var orolig för att få hemlängtan. Mitt svar då var alltid att jo, det är klart. Fast då kändes det hela så avlägset som i en annan värld, Och egentligen oroade jag mig inte så där jättemycket. Det var liksom inte förrän man kom till USA man insåg hur jobbigt det faktsikt var, och hur mycket man längtade hem.

 

Samma sak hände där. Jag pratade med folk om hur mycket jag skulle sakna dem och livet där. Fast det kändes liksom inte, utan var i ett annat Universum. Avlägset. I'll deal with it later. Och nu när jag är hemma i Sverige inser jag, liksom då, att det faktiskt är jobbigare än man tror. Omvänd hemlängtan.

 

Och faktum är att omvänd hemlängtan är så mycket jobbigare. Inte för att jag inte saknade Sverige och min familj - det var många gråtandes nätter - utan för att jag nu känner en slags hopplöshet. Då visste jag att om bara några månader kommer jag hem igen och allt blir nästan som vanligt. Men mitt liv i USA, vardagen, känslan av att bo där med de människorna omkring mig? Det kommer aldrig tillbaka. Oavsett hur många gånger jag reser dit eller min de kommer hit kommer jag aldrig få återuppleva samma känsla av att vara "Amerikan" och bo med min Amerikanska familj. Och det är det som gör så jävla ont.

Jag tittar på bloggar, bilder, pratar med dem osv, och det är en så sjuk känsla. Hur saker som då var en del av ens vardag nu känns så avlägsna. Även om jag vet att jag inte var helt lycklig där heller, för då villje ju en del av mig till Sverige, så saknar jag det. Det finns ett citat som passar ganska bra in på utbytesstudenter:

 

 

Sen jag kom hem från USA har jag ju renoverat mitt rum och gjort om massa, så tänkte jag kunde visa bilder på hur det blev! Är så himla nöjd, allting skriker verkligen "Lovisa" liksom, och inte bara för att det mesta är lila haha. Älskar hur det är rätt så klassiskt men ändå...personligt? Idk haha, blev bra i alla fall! Speciellt när man drar ner persiennen, med alla dessa lampor blir mysfaktorn stor <3

 

Hej! Alltså Explorius själva är ju inte de som letar efter värdfamiljer, utan det gör en av deras samarbetsorganisationer i USA. Alla studenter blir utdelade till en av dem beroende på ens kunskaper och slumpen, och jag hade CETUSA. Sen letar de efter en lämpad familj. Nu är jag inte så jätteinsatt men jag tror det "slumpar" ut en i ett område och börjar leta där, och hittar de inget går de sedan vidare till ett annat område. Jag vet faktiskt inte haha. Men om du inte önskar någon stat så kan man alltså hamna över hela USA.

 

När det kommer till engelskan antar jag att du menar nu när jag kommit hem (ingen förväntar sig ju att du ska kunna perfekt engelska innan du åkt) och på det vill jag svara både ja och nej. Jag har alltid varit väldigt bra på engelska och har i princip alltid haft lite "press" på mig där, så egentligen känner jag ingen skillnad. Det skulle i så fall vara att man känner att man måste "imponera" på sina klasskamrater lite bara för man varit i USA, vilket jag däremot kan känna av. Skulle skriva uppsats/prov för någon vecka sedan och alla gick hela tiden och sa att "du behöver ju inte oroa dig", "du är ju så bra på engelska" - och då blev man ju lite orolig haha.

 

Men om man åker som utbytesstudent kommer ens engelska förbättras också, så även om du skulle få press på dig borde du kunna hantera det. Däremot är det viktigt att komma ihåg att ens konversationsengelska förbättras jättemycket, men inte nödväntigtsvis skrivandet och grammatiken. Kommer ihåg att jag pratade med min lärare innan jag åkte, att man får passa sig så att man inte blir för självsäker. Skulle t.ex. inte se bra ut om jag började använda uttryck som bae, trippin', or nah, shady och ratchet på ett nationellt prov haha. Men inget du behöver ora dig för jättemycket skulle jag säga. 

 

//Lollo

Ni som följt min blogg länge har nog inte kunnat missa att jag är lite av en country-nörd. Kan ha varit så att jag köpte en hatt och boots innan jag åkte hem från USA och ja...ni fattar. 

 

I alla fall så fick jag lite av en chock förra veckan när jag fick veta att massa kända artister inom branchen kommer till Sverige i början av nästa år! Country to country heter det och självklart köpte jag biljetter direkt.

 

Like Bryan, Florida Geogria Line, Lady Antabellum, Jason Aldean... Can't wait! någon mer som ska gå?

 

//Lollo

Tänkte börja med att säga hur mycket jag uppskattar att folk fortfarande tittar in här! Vet att uppdateringen inte är bäst men gör ändå mitt bästa. Sitter nu och njuter av det faktum att jag har höstlov med att plugga lite matte. Och så högskoleprovet imorgon, aldrig vila haha. Nej men har julmust och skumtomtar så är okej (jag VET att det är tidigt men eftersom förra året blev lite sådär får jag väl börja tidigt i år!). 

 

I alla fall så tänkte jag att även om min blogg är jätteintressant (host host) så tittar nog de flesta in här för att kolla i arkivet, för det är ju ändå själva utbytesåret bloggen handlar om. Och det är ju bra om man vill få ett helhetintryck. Samtidigt kanske man vill läsa lite utbytesbloggar av folk som är iväg nu? Därför tänkte jag dela med mig av lite länkar till tjejer som läst min blogg, och som nu är iväg själva. Kolla in dem vet jag!

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag plugga lite till och sen ska jag laga mat åt familjen. De har hjälpt mig så mycket med mitt nya rum (kommer bilder snart) så tänkte det var ett bra sätt att säga tack. Trerätters blir det♥

 

 

//Lollo

//Lollo

Hej på er!

 

Idag tänkte jag tipsa er om en annan blogg som jag verkligen tycker att ni måste följa! Det är nämligen så att Victoria (vars blogg var den första utbytesbloggen jag började läsa, och hela anledningen till att jag ens fick för mig att åka) och Eira (också en gammal utbytis, ni så varit intresserade lite längre borde nog veta vem hon är) har startat en blogg som heter Fearlessia.

Egentligen är det en grupp på 10 tjejer från lite olika delar av Sverige (bl.a. Louise som var i NY med mig) som skapat konceptet och det handlar helt enkelt om att höja självkänslan och självförtroendet hos tjejer. De har både blogg, facebook, twitter, instagram osv (alla driver väl varsin grej som jag förstått det) och det är fullt med inspiration, tips och ideer. 

 

Blir så himla glad och får värsta energi-boosten varje gång jag läser där så kände bara att jag var tvungen och dela det med er. Klicka bara på bilden så kommer ni till deras sida där det finns massa mer info! :D

 

//Lollo

 

En grej som jag märkt att många oroar sig för när man åker som utbytesstudent, framför allt till USA, är att gå upp i vikt. Det är något jag fått frågor om då och då - vet själv att jag hade samma tankar - och jag ska inte ljuga, i 99% av fallen gör man nog det.

 

Dels beror det ju på att maten i USA generellt sätt är mer ohälsosam. Man äter ute ofta med läsk till maten, skolmaten suger så istället köper man någon cupcake eller granola bar osv. Deras bild av vad som är nyttigt är helt enkelt inte riktigt samma som våran här hemma. Att äta lättsaltade chips till en macka är t.ex. en helt normal lunch och hör liksom till. Ofta anser de att så länge det finns något nyttigt i det så är det bra, även om största delen är onyttig. Minns en gång när jag och min värdsyster skulle äta flingor, och vi pratade om hur goda chokladflingor (typ choco pops) var. "Synd bara att de är så onyttiga", sade jag. Hon kollade på mig som om jag var dum i huvudet och sa "Vadå, de har ju massa fibrer i sig". Så ja, nog kan man skylla lite på det.

 

 

Däremot så tror jag faktiskt inte det är därför man brukar lägga på sig lite som utbytesstudent, utan det faktum att man är utomlands. Man är i ett annat land och i början vill man prova på all mat och godis som finns. Sen lär man sig vad man tycker om och äter det så mycket det bara går eftersom det inte finns hemma. T.ex. tror jag en som kom till Sverige över ett år skulle äta upp sig på mjölkchoklad, och åkte man till Italien kanske det varit glass. Alla länder har sina specialiteer och självklart vill man njuta av det medan man är borta. Det viktiga att komma ihåg är att det är OKEJ!

 

Hade flera kompisar som vikthetsade som sjutton under sina utbytesår och på ett sätt tycker jag det är väldigt synd. Man är bara iväg i 10 månader och jag tycker verkligen att man ska njuta den tid man har. Ja du kanske går upp lite, men so what? Det är bara lite kurvor. Nu menar jag självklart inte att man ska äta hur mycket som helst och bli överviktig som många amerikanare tyvärr är, för det är inte heller bra. Det går att äta hälsosamt även i staterna, tro det eller ej, och det är klart att man ska göra det så mycket som möjlig. Däremot måste man unna sig själv lite med, och inte låta det gå överstyr liksom. 

 

 

Under mitt år gick jag upp 6 kg, och mycket mer hade det nog blivit om jag inte varit med i XC och soccer (tips är ju att träna under året hehe). Visst, jag kan erkänna att jag inte var helnöjd med mig själv när jag kom hem, men jag var ju inte tjock för det. Jag hade bara njutit av den amerikanska maten och livet. Och jag upprepar: det är okej!! När man kommer hem igen återgår man till sina gamla vanor och med lite träning och motivation är man snart i form igen. Det är inget man borde oroa sig över under året. Jag har varit hemma i 4 månader nu och kan stolt säga att jag väger mindre än vad jag gjorde innan jag åkte. 

 

 

 

//Lollo

 

 

Ärligt talat så fick jag inte det hehe. Mina föräldrar betalde i princip hela mitt år åt mig (tack bästa mamma och pappa), även om det till stor del var med pengar de sparat åt mig inför framtiden. Jag tycker att det var värt det, för på ett sätt var den en slags invenstering i mig och hur jag skulle bli som person. Nu när jag är hemma, är lite äldre och jobbar lite mer, försöker jag istället betala tillbaka till dem.

 

Så jag hade ganska mycket tur och för mig var det därför inget problem. Däremot vet jag att det finns de som verkligen jobbar hur mycket som helst och lyckas tjäna ihop alla pengar själva, så går gör det väl även om det är jobbigt. Och om du inte vill det kan du kanske ansöka om något stipendium eller vara med i någon tävling? Jag vet t.ex. att Explorius alltid lottar ut ett gratis utbytesår varje säsong. 

 

Hoppas allt ordnar sig och att du kommer iväg, kram :)