Ny header
Hej!
Som ni kanske märkt har jag nu bytt header på bloggen. Egentligen gillade jag den gamla bättre då den var lite mer avancerad och personlig (bästaste Hannah fixade den åt mig, kolla hennes blogg bland länkarna!) men kände att det var dags för en förändring nu. Är ju trots allt inte en utbytesblogg längre, tyvärr.
Med tanke på hur oteknisk jag är tyckte jag ändå det blev hyfsat bra. Vad tycker ni? Citatet är från Dr. Seuss bok "Oh, the places you'll go" som jag fick av värdfamiljen innan jag åkte hem från USA. Alla (även släktningarna i Texas etc) hade skrivit små hälsningar i och den, hur gulligt som helst. Temat är annars om hur världen är full av möjligheter och att man själv bestämmer sitt öde, vilket jag tyckte passade bra med bloggen!
Gamla designen♥
//Lollo
Tillräcklig
Som ni kanske vet så har Aftonbladet haft en kampanj senaste tiden som de kallar för Tillräcklig. Det handlar om att man måste börja prata mer öppet om psykisk ohälsa och göra det mindre tabu. Även om jag inte kan säga att jag varit riktigt deprimerad eller mått allvarligt dåligt någon gång så är det ändå något jag känner igen mig i, och eftersom jag tycker det är ett så viktigt ämne tänkte jag att jag skulle ta upp det på bloggen också.
Hösten 2014 var väldigt tuff för mig. Inte på ett självskadligt sätt som jag tyvärr vet att många andra lider av, men ändå. Omställningen efter USA var jobbig. Jag saknade mina vänner, familj och liv i USA jättemycket, samtidigt som jag även saknade det liv jag hade innan jag ens åkte dit. Att veta att jag aldrig kunde få tillbaka någon av dem helt och hållet var väldigt svårt att greppa.
Samtidigt blev jag otroligt stressad, över allt egentligen. Skola, jobb, framtiden, körkort, träning. Jag har alltid varit en perfektionist och vill verkligen prestera på topp hela tiden, vilket blir svårt när det är så mycket man vill göra. Tiden räcker helt enkelt inte till. I och med att min morfar blev dålig med så var det liksom kört, och mitt humör var väl inte jättebra hela tiden om man säger så.
Jag vet inte om alla kunde märka det eller bara de närmast mig, men jag kom till det stadiet där jag var oftare ledsen och nedstämd än glad. Det var så mycket på en gång (även annat än det jag nämnt här) och jag grät nästan varje dag. Trots alla underbara människor runt omkring mig kände jag mig ensam, dålig, otillräcklig.
På många sätt känner jag fortfarande så idag. Även om jag vet att allt inte stämmer har inga av de här tankarna riktigt lämnat mig, och precis som de flesta har jag fortfarande små psykbryt då och då. Däremot tror jag att jag börjat se det lite annorlunda nu. Jag försöker undvika att grotta ner mig i problem och istället se det från den ljusa sidan. Man behöver inte alltid vara perfekt. Jag har det ju faktiskt väldigt bra om man tänker efter, och det gäller att fokusera på det.
Något som jag däremot tycker är viktigt att komma ihåg är att det är okej att må dåligt. Det är okej att vara ledsen och oavsett om det bara är en liten dipp eller djup depression så är det inte fel. Det spelar inte någon roll hur mycket pengar man har, hur perfekt ens liv kan verka osv. Bara för att andra kanske har det värre betyder inte det att man själv inte har rätt till sina egna problem. Psykisk ohälsa kan drabba alla.
Som avslutning till detta ändå "negativa" inlägg tänkte jag dela länken till kortfilmen INDIGO som finns på Aftonbladet. Mycket sevärd, även om man inte själv mår dåligt. Och om det är någon av mina läsare som faktiskt gör det, så hoppas jag att detta inlägg på något sätt stärkt dig - det var i alla fall det som var meningen. Ingen är perfekt - men vi är alla tillräckliga.
//Lollo
