Bloggen
Hej på er!
Jag tänkte börja med att säga tack till er läsare som fortfarande tittar in här då och då. Oavsett om det är i förhoppning och nya uppdateringar eller för att läsa gamla inlägg så blir jag otroligt glad över att ni fortfarande verkar intresserade av det jag har att säga.
Den senaste tiden har jag dock tänkt väldigt mycket på det här med bloggen. Jag skapade den i September 2012, precis efter jag bestämt mig för att åka som utbytesstudent till USA. Det är snart fyra år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Första året skrev jag om mina förberedelser. Andra året följde ni mig när jag var där, på andra sidan atlanten. De inläggen är jag väldigt nöjd med, och jag hoppas de kan fortsätta vara till hjälp för blivande utbytesstudenter.
De senaste två åren har uppdateringen varit sämre. Jag försökte hålla bloggen vid liv ett tag och uppdatera om mitt liv i Sverige, men som ni nog har märkt har det gått sådär. Jag har inte lika spännande saker att skriva om, och därför har jag inte orkat.
Därför har jag nu bestämt mig för att halvt lägga ner, i alla fall när det kommer till att ha en "livstilsblogg". Jag har raderat vissa inlägg om min svenska vardag, och valt at endast behålla de som jag anser USA eller rese-relaterade (har även ändrat om bland kategorierna för att det ska bli lättare att hitta). Nya inlägg inom detta kommer säkerligen fortsätta komma upp, men fokuset kommer alltså ligga på utbytesåret. Hoppas ni alla förstår!
För att ändå uppdatera nya (?) läsare om var jag är nu hittar ni nedan ett inlägg om mitt liv de senaste två åren och min närmaste framtid.
Kram och tack igen till alla underbara läsare!
Vill ni veta vad jag har för mig i vardagen kan ni följa mig på sociala medier. Länkar finns till vänster i menyn!
//Lollo
Livet
Sedan jag kom hem från USA för två år sedan har mycket hänt.
Jag har börjat i ännu en ny klass och klarat av mina två sista år på gymnasiet, även om det var tufft då och då. Jag har gått balen, varit med på karnevalen och tagit studenten. Jag har haft en jobbig period mentalt, med mycket omvänd hemlängtan, och upplevt hur det är att förlora någon för första gången. Jag har börjat (och slutat) på flera nya jobb, inklusive hemtjänsten och ett jobb som simlärare. Jag har förlorat vänner och fått nya. Jag har rest, bland annat till Frankrike, Tyskland, England och USA. Jag har genomfört en svensk klassiker.
Jag har gjort mycket helt enkelt, och USA-året känns på något sätt så långt borta, även om jag som sagt fortfarande saknar det något enormt.
Nu blickar jag dock framåt. I våras skrev jag ett inlägg om hur jag antagligen skulle flytta till Luleå och plugga i höst (Arkitektur, stadsbyggnad till de som undrade), men planerna har ändrats lite sedan dess. Jag kom nämligen in på Tekniksprånget, vilket är ett slags program för de som vill bli ingenjörer. Jag ska därför praktisera i fyra månader på Trafikverket i Linköping istället, vilket jag ser jättemycket fram emot. Det blir en skön paus från skolan, och fram tills nyår har jag därför fullt upp.
Vad jag ska göra sedan är fortfarande oklart. Antagligen kommer jag jobba en del på våren för att sedan åka tillbaka till USA och hälsa på. Och nästa höst är det istället dags för plugg, antingen i Luleå eller Civilingenjör i KTS på Linköpings Universitet (Norrköping). Vi får se, är ju långt kvar tills dess haha.
Ni får väl titta in och se antar jag. Börjar jag i Luleå finns det stora chanser att jag startar en annan blogg, eftersom det är så långt bort. Tills dess får ni nöja er med lite USA-relaterade inlägg.
//Lollo
Tillräcklig
Som ni kanske vet så har Aftonbladet haft en kampanj senaste tiden som de kallar för Tillräcklig. Det handlar om att man måste börja prata mer öppet om psykisk ohälsa och göra det mindre tabu. Även om jag inte kan säga att jag varit riktigt deprimerad eller mått allvarligt dåligt någon gång så är det ändå något jag känner igen mig i, och eftersom jag tycker det är ett så viktigt ämne tänkte jag att jag skulle ta upp det på bloggen också.
Hösten 2014 var väldigt tuff för mig. Inte på ett självskadligt sätt som jag tyvärr vet att många andra lider av, men ändå. Omställningen efter USA var jobbig. Jag saknade mina vänner, familj och liv i USA jättemycket, samtidigt som jag även saknade det liv jag hade innan jag ens åkte dit. Att veta att jag aldrig kunde få tillbaka någon av dem helt och hållet var väldigt svårt att greppa.
Samtidigt blev jag otroligt stressad, över allt egentligen. Skola, jobb, framtiden, körkort, träning. Jag har alltid varit en perfektionist och vill verkligen prestera på topp hela tiden, vilket blir svårt när det är så mycket man vill göra. Tiden räcker helt enkelt inte till. I och med att min morfar blev dålig med så var det liksom kört, och mitt humör var väl inte jättebra hela tiden om man säger så.
Jag vet inte om alla kunde märka det eller bara de närmast mig, men jag kom till det stadiet där jag var oftare ledsen och nedstämd än glad. Det var så mycket på en gång (även annat än det jag nämnt här) och jag grät nästan varje dag. Trots alla underbara människor runt omkring mig kände jag mig ensam, dålig, otillräcklig.
På många sätt känner jag fortfarande så idag. Även om jag vet att allt inte stämmer har inga av de här tankarna riktigt lämnat mig, och precis som de flesta har jag fortfarande små psykbryt då och då. Däremot tror jag att jag börjat se det lite annorlunda nu. Jag försöker undvika att grotta ner mig i problem och istället se det från den ljusa sidan. Man behöver inte alltid vara perfekt. Jag har det ju faktiskt väldigt bra om man tänker efter, och det gäller att fokusera på det.
Något som jag däremot tycker är viktigt att komma ihåg är att det är okej att må dåligt. Det är okej att vara ledsen och oavsett om det bara är en liten dipp eller djup depression så är det inte fel. Det spelar inte någon roll hur mycket pengar man har, hur perfekt ens liv kan verka osv. Bara för att andra kanske har det värre betyder inte det att man själv inte har rätt till sina egna problem. Psykisk ohälsa kan drabba alla.
Som avslutning till detta ändå "negativa" inlägg tänkte jag dela länken till kortfilmen INDIGO som finns på Aftonbladet. Mycket sevärd, även om man inte själv mår dåligt. Och om det är någon av mina läsare som faktiskt gör det, så hoppas jag att detta inlägg på något sätt stärkt dig - det var i alla fall det som var meningen. Ingen är perfekt - men vi är alla tillräckliga.
//Lollo
Bloggen
Hej på er!
Som ni alla vet startade jag denna bloggen för att dela med mig av mina upplevelser som utbytesstudent. Den fungerade som en "bro över Atlanten" och gav mig möjligheten att kommunicera med vänner och familj hemma i Sverige. Samtidigt fick jag även chansen att inspirera andra till att åka, och erat stöd har betytt så otroligt mycket. Älskar att få frågor och kunna hjälpa till, och tycker det är himla kul att min åsikt faktiskt verkar betyda något för många av er!
Nu är det dock över ett halvt år sedan jag kom hem från USA, och jag vet inte om jag längre kan kalla detta en utbytesblogg. Min enda kontakt med den världen - för det känns som ett helt annat liv - består just nu av sms, skype och andra sociala medier, och även om jag saknar det så himla mycket kommer det äventyret inte tillbaka. Visserligen så kommer min värdfamilj hit i sommar, och det händer fortfarande saker som relaterar till USA varje dag, men är inte samma sak.
Jag skulle istället vilja säga att min blogg nu är en typ av reseblogg. Eller ja, kanske inspirationsblogg med inriktning på mitt liv och mina upplevelser, där USA självklart spelar en stor roll. Samtidigt vill jag ju iväg på nya äventyr och vill fokusera lite på dem med.
I vår ska jag (som sagt) resa en del, och sen kommer en förhoppningsvis underbar sommar. Trean och studenten är sen en grej i sig, och efter det vem vet vad som händer? Har massa ideer som jag nog delar med mig av i ett annat inlägg.
Så.. Vad tycker ni trogna läsare om detta? Är jag rätt ute? Och i sä fall, är det någon som är bra på bloggdesigner och är intresserad av att hjälpa till? Let me know!
Kram på er♥
//Lollo
Nyårslöften
En sak som jag stör mig på väldigt mycket är när folk blir "arga" över att man har nyårslöften. Visst, kanske är lite cheesy med "New year, new me" och "page 1 out of 365" osv, men alla som trackar ner på det är nästan ännu värre. Visst, om man vill ändra sig själv ska man göra det när som och inte bara för att det är ett nytt år, men om någon nu vill använda det som motivation låt dem. Oavsett och det kommer hålla en vecka eller för alltid, så är nyår ett bra sätt att starta om.
Vet inte om jag har några riktiga nyårslöften för 2015, men jag har mål. Förra terminen var jag riktigt deppig, och kom in i en ganska negativ spiral. Nu i vår vill jag ändra på det, och börja ha mer kul igen. Kanske låter löjligt, men jag vill bli lycklig.
För att göra detta har jag satt upp lite delmål, eller krav.
1. Jag måste sluta vara en perfektionist. Jag är den typen av person som mår dåligt även om jag bara fått ett enda fel på ett prov, och sätter stor press på mig själv när det gäller allt. Jag måste sluta stressa och ta på mig mer jobb än vad jag klarar av. Detta kommer bli så svårt men jag måste försöka. "Be good enough".
2. För att jag ska klara av att ändå lyckas ganska bra när det kommer till skola och jobb måste jag börja träna igen. Var jätteduktig första halvan av höstterminen, men efter ett nederlag gav jag upp. (Återigen, acceptera att allt inte går felfritt). Jag vet att jag mår så mycket bättre om jag tränar och äter hälsosamt, jag märker verkligen stor skillnad. Denna gången ska jag dock inte gå direkt till "nyttigast i världen träna varje dag". Jag ska göra det lagom. Som motivation har jag bestämt att jag ska göra en svensk klassiker under trean så är bara att börja jobba nu. Fick in två pass igår haha.
3. Börja prioritera. Jag måste börja prioritera mig själv och vad som är bäst för mig. Inte på ett själviskt "jag är bättre än alla andra"-sätt (måsta snarare jobba åt andra hållet där) men på ett "göra saker jag mår bra av"-sätt. Umgås med folk jag trivs med och leva, istället för att spendera halva dagen på twitter. Lägga ner mindre tid på att oroa mig för skolan och mer tid på att faktiskt få arbetet gjort. Sluta slösa bort tid om jag nu är så himla stressad.
Okej, tydligen har jag nyårslöften haha, Detta kommer bli svårt men jag ska göra mitt bästa. Tror jag skulle må mycket bättre psykiskt då. Sen handlar ju mina mål mycket om att sluta sätta upp mål och stressa, vilket kanske blir lite inception, men vi får se hur det går. Tar det som det kommer. Har även mindre mål som att ta körkort, skaffa ett jobb, osv. men det är en helt annan femma. Detta är det viktiga, det andra är bara punkter som kan hjälpa mig att nå ett bätre jag (saker som jag egentligen bara måste få överstökade).
2014 var ett otroligt lärorikt år för mig, och nu ser jag fram emot 2015. Har ingen aning om vad som väntar, men jag är taggad.
//Lollo
Omvänd hemlängtan
Innan jag åkte till USA så frågade folk om jag inte var orolig för att få hemlängtan. Mitt svar då var alltid att jo, det är klart. Fast då kändes det hela så avlägset som i en annan värld, Och egentligen oroade jag mig inte så där jättemycket. Det var liksom inte förrän man kom till USA man insåg hur jobbigt det faktsikt var, och hur mycket man längtade hem.
Samma sak hände där. Jag pratade med folk om hur mycket jag skulle sakna dem och livet där. Fast det kändes liksom inte, utan var i ett annat Universum. Avlägset. I'll deal with it later. Och nu när jag är hemma i Sverige inser jag, liksom då, att det faktiskt är jobbigare än man tror. Omvänd hemlängtan.
Och faktum är att omvänd hemlängtan är så mycket jobbigare. Inte för att jag inte saknade Sverige och min familj - det var många gråtandes nätter - utan för att jag nu känner en slags hopplöshet. Då visste jag att om bara några månader kommer jag hem igen och allt blir nästan som vanligt. Men mitt liv i USA, vardagen, känslan av att bo där med de människorna omkring mig? Det kommer aldrig tillbaka. Oavsett hur många gånger jag reser dit eller min de kommer hit kommer jag aldrig få återuppleva samma känsla av att vara "Amerikan" och bo med min Amerikanska familj. Och det är det som gör så jävla ont.
Jag tittar på bloggar, bilder, pratar med dem osv, och det är en så sjuk känsla. Hur saker som då var en del av ens vardag nu känns så avlägsna. Även om jag vet att jag inte var helt lycklig där heller, för då villje ju en del av mig till Sverige, så saknar jag det. Det finns ett citat som passar ganska bra in på utbytesstudenter:
Och det är exakt så det känns. Bittersweet. För även om det är värt det, så är det så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte varför jag skriver det här. För att dela med mig om mina tankar? Eller kanske för att varna de som är iväg nu. Ta vara på året. Snälla ni, bara njut medan ni kan.
//Lollo
Det här med vikten
En grej som jag märkt att många oroar sig för när man åker som utbytesstudent, framför allt till USA, är att gå upp i vikt. Det är något jag fått frågor om då och då - vet själv att jag hade samma tankar - och jag ska inte ljuga, i 99% av fallen gör man nog det.
Dels beror det ju på att maten i USA generellt sätt är mer ohälsosam. Man äter ute ofta med läsk till maten, skolmaten suger så istället köper man någon cupcake eller granola bar osv. Deras bild av vad som är nyttigt är helt enkelt inte riktigt samma som våran här hemma. Att äta lättsaltade chips till en macka är t.ex. en helt normal lunch och hör liksom till. Ofta anser de att så länge det finns något nyttigt i det så är det bra, även om största delen är onyttig. Minns en gång när jag och min värdsyster skulle äta flingor, och vi pratade om hur goda chokladflingor (typ choco pops) var. "Synd bara att de är så onyttiga", sade jag. Hon kollade på mig som om jag var dum i huvudet och sa "Vadå, de har ju massa fibrer i sig". Så ja, nog kan man skylla lite på det.
Däremot så tror jag faktiskt inte det är därför man brukar lägga på sig lite som utbytesstudent, utan det faktum att man är utomlands. Man är i ett annat land och i början vill man prova på all mat och godis som finns. Sen lär man sig vad man tycker om och äter det så mycket det bara går eftersom det inte finns hemma. T.ex. tror jag en som kom till Sverige över ett år skulle äta upp sig på mjölkchoklad, och åkte man till Italien kanske det varit glass. Alla länder har sina specialiteer och självklart vill man njuta av det medan man är borta. Det viktiga att komma ihåg är att det är OKEJ!
Hade flera kompisar som vikthetsade som sjutton under sina utbytesår och på ett sätt tycker jag det är väldigt synd. Man är bara iväg i 10 månader och jag tycker verkligen att man ska njuta den tid man har. Ja du kanske går upp lite, men so what? Det är bara lite kurvor. Nu menar jag självklart inte att man ska äta hur mycket som helst och bli överviktig som många amerikanare tyvärr är, för det är inte heller bra. Det går att äta hälsosamt även i staterna, tro det eller ej, och det är klart att man ska göra det så mycket som möjlig. Däremot måste man unna sig själv lite med, och inte låta det gå överstyr liksom.
Under mitt år gick jag upp 6 kg, och mycket mer hade det nog blivit om jag inte varit med i XC och soccer (tips är ju att träna under året hehe). Visst, jag kan erkänna att jag inte var helnöjd med mig själv när jag kom hem, men jag var ju inte tjock för det. Jag hade bara njutit av den amerikanska maten och livet. Och jag upprepar: det är okej!! När man kommer hem igen återgår man till sina gamla vanor och med lite träning och motivation är man snart i form igen. Det är inget man borde oroa sig över under året. Jag har varit hemma i 4 månader nu och kan stolt säga att jag väger mindre än vad jag gjorde innan jag åkte.
Nu blev det långt och jobbigt jag vet, men det jag vill ha sagt är helt enkelt att vikthetsa inte, utan njuuuuuuuuuut!
//Lollo
Ett år sen
Idag är det den 13 Augusti, vilket betyder att det nu är exakt ett år sedan jag åkte till USA. Heeelt sjukt. Känns som det var igår jag sa hejdå till min familj på flygplatsen och klev på planet - rädd, nervös, taggad, ledsen, glad och allt där emellan. Samtidigt känns det som det var ett helt liv sen, vilket det på ett sätt är. Mitt utbytesår förändrade mig, och jag är inte riktigt samma person som jag var när jag åkte. På ett bra sätt, hoppas jag.
Nu är det nya studenter som åker iväg, på sitt livs äventyr. Vissa är redan framme medan vissa fortfarande väntar på familj, men oavsett det så vill jag önska er alla lycka till. Ni kliver in i en ny värld, som kan verka läskig till en början, men håll ut. Jag kan lova er att det kommer bli ett av det bästa åren i era liv.
Ett extra stort lycka till blir det till Leonie från Tyskland som kommer fram till OKC idag och måste bo med desa tokstollar haha. Nej, snarare grattis till att de fått världens bästa värdfamilj<3
//Lollo
Livet
Hej på er!
Tänkte börja med att be om ursäkt för att uppdateringen inte varit på topp sista tiden. Jag vet inte varför, men så fort jag kom hem blev jag bara så himla trött på sociala medier. Kan ha lite att göra med att min mobil varken har pengar eller internet (ska köpa ny i USA så orkar inte fixa med det förrän då) , men också att jag börjar inse hur besatta ungdomar (eller iaf jag) är av Twitter, Instagram, Facebook, etc. Uppdaterar ju konstant annars, så har lite paus nu, även om jag fortfarande uppdaterar då och då såklart. Igår dog min mobil på etermiddagen och laddade den inte förrän i morse, vilket innebar att jag hade typ tusen meddelanden från mina kompisar som undrade om jag levde haha.
Inte för att det hade varit speciellt intressant att läsa vad jag haft för mig ändå kanske. I måndags jobbade jag hela dagen och samma idag. Igår var lite bättre för var hemma istället och städade och såg på film. Åkte även in till skolan igen för att prata med min studievägledare. Vi snacka om hur det var i USA, vilken klass jag ska gå i nästa år (NA13B på Holaveden blev det till slut), min individuella val till tvåan och trean samt hur det blir med de vanliga kurserna. Tror att jag skrivit det redan, men 97:orna som gått i ettan i år har haft två terminer kemi istället för en termin fysik och en kemi som jag hade förra året, så nu måste jag läsa in den kemin under sommaren samtidigt som jag förhoppningsvis slipper ha fysiken första terminen nästa år.
Pga detta gick jag iaf och pratade med min gamla kemilärare efter jag varit hos syon, så fick papper på vilka sidor jag skulle läsa och så bestämde vi att jag skulle plugga på allt över sommaren och sen tenta av del för del i början av hösten. Passar bra då jag inte kommer ha någon matte heller, då jag läste det i förväg innan jag åkte. (Jag avundas er som inte hade nåt strul med sånt här). Sen gick jag till skolbiblioteket och skaffade ett lånekort eftersom de tydligen börjat med det nu (var awkward för behövdes en bild så fick ta en i bibblan helt oförberedd när folk stirra på en), lånade kemiboken, och pratade med lite gamla klasskompisar innan jag for hem.
Är faktiskt riktigt taggad på att börja på gymnasiet och faktiskt lära mig nåt nu haha! Dock mindre taggad på att läsa kemi själv under sommaren...
(Förlåt för långt inlägg)
//Lollo
TACK
Att komma hem har varit något av det konstigaste jag har varit med om. Allt har liksom ändrats med samtidigt inte. Det är så mycket känslor och så förvirrande.
På ett sätt så känns det fel. När jag satte mig på planet från DC kändes det inte som att jag skulle till Sverige, utan till Oklahoma och mitt liv där. Att komma hit var förvirrande. Dels jättehärligt, roligt och underbart. Jag fick träffa min familj och vänner, och ska träffa ännu mer imorgon. Det gör mig så himla lycklig. Samtidigt sorgligt. Jag kan inte fatta att mitt utbytesår är över och jag saknar redan min värdfamilj och allt som har med USA att göra. Är hemma men vill hem liksom.
Jag har problem med att komma in i livet här igen. Jag minns inte våra traditioner, hur en vanlig dag i Sverige ser ut eller ens hur duschen fungerar. Samtidigt insåg jag att när jag åkte längs min gata och träffade alla mina svenskar att ingenting har förändrats här. (Om man inte räknar med att de har gjort om lite i huset vill säga haha). Det är fortfrande samma småstad, samma människor, samma restauranger osv...
Som sagt; det är så förvirrande. Och just nu är det väldigt svårt. Att acceptera att jag nu är tillbaka här, måste prata svenska igen fast än att jag får träningsverk i tungan och att alla inte bryr sig jättemycket om miitt liv i USA. Medan jag var borta har deras liv fortsatt, utan mig. Även om mina underbara vänner och familj fortfarande finns kvar har de insidejokes jag aldrig kommer fatta, och ingen svensk kommer någonsin fatta min amerikanska skämt, eller min upplevelse där. Och det kommer bli tufft.
Trots det är jag så himla taggad på att vara tillbaka här, börja svensk skola igen, äta svensk mat och börja leva mer seriöst på något sätt. Känns som jag vuxit upp lite under året, och nu är det dags att bevisa det. So bring it on.
Sist men inte minst vill jag tacka alla ni som har läst min blogg under året. Ert stöd har betytt oerhört mycket för mig, även om ni verkligen suger på att kommentera haha. Måste dock påpeka att allt inte slutar här. Redam om tre veckor åker jag tillbaka till USA och kommer blogga mer då. Kommer även uppdatera lite om hur det är att komma tillbaka hem och andra utbytes-relaterade saker så fortsätt gärna läsa. Och fråga frågor med! Som referenselev för Explorius svarar jag gärna på allt antingen på bloggen eller via mejl så är bara att höra av sig!
Om ni inte vill missa något kan ni följa mig på Bloglovin i vänstermenyn!
Om ni inte vill missa något kan ni följa mig på Bloglovin i vänstermenyn!
//Lollo
Just nu
Sitter just nu och packar på golvet i mitt rum, som om bara två dagar inte kommer vara mitt rum längre. Kan inte fatta att tiden gått så snabbt och tanken på att jag snart inte kommer befinna mig i Oklahoma känns löjlig. Min hjärna hänger inte med. Vill. Vill inte. Men mest av allt är jag förvirrad.
Och stressad. Tydligen samlar man på sig mycket på ett år för trots att jag skickat en låda hem redan och fixat en andra väska får jag knappt plats med allt...
//Lollo
Amen
A year has passed and now we stand on the brink, of returning to a world where we are surrounded by the paradox of everything and yet nothing being the same.
In no time at all we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears, we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper, to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before, but with no idea how to proceed.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As we walk into our old bedroom, every emotion will pass through us as we reflect on the way our lives have changed and the people we have become.
We will realize that the things that were most important to us a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things we hold highest now, no one at home will ever understand.
In no time at all we will reluctantly give our hugs and, fighting the tears, we will say goodbye to people who were once just names on a sheet of paper, to return to people that we hugged and fought tears to say goodbye to before we ever left.
We will leave our best friends to return to our best friends.
We will go back to the places we came from, and go back to the same things we did last summer and every summer before, but with no idea how to proceed.
We will come into town on that same familiar road, and even though it has been months, it will seem like only yesterday.
As we walk into our old bedroom, every emotion will pass through us as we reflect on the way our lives have changed and the people we have become.
We will realize that the things that were most important to us a year ago don't seem to matter so much anymore, and the things we hold highest now, no one at home will ever understand.
Who will call youl first?
How will you explain your exchnage year to your friends?
What are you going to fill your time with now?
What has everyone been up to in the past few months?
And how how long before you start really missing how people from your host country differs from home?We start to realize how much things have changed, and how the hardest part of being an exchange student is balancing the two completely different worlds we now live in. Trying desperately to hold on to everything, every memory, all while trying to funderstand what it all is we have to leave behind.
We now know the meaning of true friendship.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fallen in love, we've helped our best friends overcome heartache, stress, and death.
We've had to be helped through the same things as well and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just days from now we will leave.
We know who we have kept in touch with over the past year and who we hold dearest to our hearts.
We've left our worlds to deal with the real world.
We've had our hearts broken, we've fallen in love, we've helped our best friends overcome heartache, stress, and death.
We've had to be helped through the same things as well and we've stayed up all night on the phone just to talk to a friend.
There have been times when we've felt so helpless being hours away from home when we know our families or friends needed us the most, and there are times when we know we have made a difference.
Just days from now we will leave.
Just days from now we take down our pictures, and pack up our clothes.
No more walking in to town just to take a walk.
No more speaking our second language everyday.
We will leave our friends whose random e-mails and phone calls brough us to laughter and tears.
We will take our memories and dreams and put them away for now, saving them for our return to that world. The world where we learned to grow up and be our own person.
Just days from now we will arrive.
Just days from now we will unpack our bags and have dinner with our families.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have just been put away for the past year.
In just dayswe will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just days.
Are you ready?....
Just days from now we will arrive.
Just days from now we will unpack our bags and have dinner with our families.
We will return to the same friends whose random emails and phone calls have brought us to laughter and tears over the year.
We will unpack old dreams and memories that have just been put away for the past year.
In just dayswe will dig deep inside to find the strength and conviction to adjust to change and still keep each other close.
And somehow, in some way, we will find our place between these two worlds.
In just days.
Are you ready?....
//Lollo
Det amerikanska modet
Hej på er!
En sak som jag pratat en del om med mina svenska vänner via skype och så är modet här och hur annorlunda det är. Insåg att jag kanske inte pratat jättemycket om det och tänkte att det kanske var dags för det!
När man tänker USA och mode så tänker många nog på New York, och det stämmer väl att de rent generellt sätt är ganska bra på att följa/sätta trender där. Gossip Girl etc. etc. Men när det gäller resten av USA så ligger de ärligt talat rätt efter och stilen är kanske inte på topp direkt. Inte så att jag skulle vilja säga att det är fult personligen, men det kan nog också bero på att jag bott här i ett halvår och blivit lite hjärntvättad. Har för mig att min åsikt var annorlunda när jag först kom hit haha.
Grejen som sticker ut mest här är väl att man tar bekvämlighet före snygghet. Man klär inte upp sig i skjortor och fancy toppar i skolan utan istället räcker det med en t-shirt. Så funkar det ju inte riktigt i Sverige då man hela tiden måste passa in och ha de rätta kläderna. Här kör man på en mer slapp stil. Nedan är lite bilder på vanliga kläder man ofta ser att folk har på sig. När det är varmt är det framför allt nr 2 som gäller; Nike-shorts med en stor T-shirt (gärna en skoltröja eller deras basketlag OKC Thunder). Är det lite kallare ute så är vanligast med 4:an; leggins (istället för byxor) och en stor vanlig tröja (även här är PCN tröjor poulära som min från Homecoming). Har man inte det funkar det med en munktröja och mjukisar (1) eller en stickad tröja (3) också.
Jag måste väl erkänna att det inte är de mest modeinriktade kläderna man kan ha men måste ändå säga att jag gillar stilen här. Är så mycket bekvämare än hemma och längtar inte direkt till att komma hem och tvinga på mig massa obekväma (om än söta) kläder igen. Det blir inte heller att man dömmer varandra lika mycket bara för att man inte har märkeskläder osv. vilket jag tycker är bra. Får väl njuta så länge jag kan!
//Lollo
//Lollo
Ett svar fullt av funderingar
Julia:
Älskar din blogg! En rolig sak bara, min reaktion när du sa"jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det händer inte så mycket" var typ "nänä du bor bara i Usa. hos en familj du aldrig träffat förut i ditt liv och går på higt school! Haha ;) Ska själv åka till usa i höst och ha en blogg om det, din blogg är definitivt en inspiration!
Först och främst vill jag tacka så sjukt mycket för alla fina komplimanger! Blir så himla glad när jag får sådana kommentarer för vet själv hur mycket inspiration jag fick från bloggar innan jag åkte. Värmer verkligen och gör alltid min dag tusen gånger bättre. Så tack!
Älskar din blogg! En rolig sak bara, min reaktion när du sa"jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det händer inte så mycket" var typ "nänä du bor bara i Usa. hos en familj du aldrig träffat förut i ditt liv och går på higt school! Haha ;) Ska själv åka till usa i höst och ha en blogg om det, din blogg är definitivt en inspiration!
Först och främst vill jag tacka så sjukt mycket för alla fina komplimanger! Blir så himla glad när jag får sådana kommentarer för vet själv hur mycket inspiration jag fick från bloggar innan jag åkte. Värmer verkligen och gör alltid min dag tusen gånger bättre. Så tack!
Måste också hålla med om att det är rätt häftigt att jag är i USA. När man tänker på det är det ju riktigt sjukt egentligen. Här är jag, en ensam liten svenne, i stora USA. Jag bor här hos en familj jag inte ens kände eller visste något om för ett år sen. Jag går på ett Amerikanskt High School, pratar engelska hela dagarna och har inga av mina gamla vänner eller familj i närheten. Jag och min värdmamma har flera gånger diskuterat vilken konstig situation det faktiskt är och hur fan det kommer sig att jag ens befinner mig Oklahoma. Häftigt, coolt, läskigt, skumt, annorlunda, sinnesjukt.
Men det konstigaste av allt är väl ändå att jag trots det går och skriver att "det händer inte så mycket". Minns att jag själv satt hemma i Sverige för exakt ett år sen och störde mig på alla utbytesstudenter som skrev det. Fast även om det ju alla de där adjektiven ovan att vara här så vänjer man ju sig med. Man lär känna värdfamiljen. Man lär sig hur skolan fungerar. Man hittar andra vänner. Man lär sig försöka hantera saknaden och hemlängtan. Man vänjer sig vid att prata engelska istället för svenska.
Jag har varit i USA i över 6 månader nu, vilket är över ett halvt år. Så kanske inte är så konstigt att jag nu tycker en dag på High School kan vara en vanligt dag - det är ju så det har varit den senaste tiden av mitt liv. Att gå till skolan här känns nästan mer naturligt än hemma, eller det här ÄR mitt hem på ett sätt. Även om det känns helt otroligt att tiden har gått så fort så känns det på ett sätt som att jag alltid varit här och jag kan knappt minnas de där första veckorna av förvirring. Det är så det ska vara.
Nu betyder inte det att jag går varje dag och tycker tiden hör är tråkig. Bara för att jag är van vid det amerikanska livet så tycker jag fortfarande det mesta med det är väldigt kul och jag njuter av varje sekund jag har här. Det är fortfarande helt underbart att vara här - det är ju USA liksom - och tanken på att jag måste lämna om mindre än 100 dagar är skrämmande. Det gäller att ta vara på tiden.
Nu blev det här som alltid ett väldigt långt inlägg så pluspoäng till dig om du orkade läsa allt. Vet inte om min poäng kom fram - vet knappt vad den är om jag ska vara ärligt - men hoppas ni förstår vad jag menar ändå. Kram, och tack igen för kommentaren Julia!♥
//Lollo
Uppdatering
Hej på er!
Har fått lite kommentarer från olika håll om att jag borde uppdatera mer så antar att jag borde det. Vet dock inte vad jag ska säga, anledningen till att jag inte bloggat är helt enkelt för jag inte har något intressant att skriva om. Var sjuk i måndags så stannade hemma och gjorde ingenting hela dagen, om man inte räknar att se på film. Onsdagen var jag i skolan och gjorde läxor hela eftermiddagen och samma sak igår. Det mest intressanta som hände idag var väl att jag skypa med min älskade Miranda efter skolan och sen kände massa hemlängtan så jag tröstade mig med kvällsmat på en italensk restaurang med min vmamma och milkshake från Braums till efterätt.
Saker och ting börjar verkligen bli vardag här nu. Vaknar extra tidigt på morgonen så jag får tid att snooza, går till skolan, har lektioner, har fotbollsträning, kommer hem, ser på TV, gör läxor, går och lägger mig för sent. Repeat. Jag säger inte att det är en dålig sak var ju det här jag ville - men har blivit så van vid livet här att jag inte ens tänker på att jag är i Oklahoma och minns inte ens hur en vanligt dag i Sverige ser ut.
Dagarna här känns därför ganska ointressanta ibland och tråkiga att blogga om. Men om vi ska sammanfatta: Idag köpte jag ännu en cupcake på cupcake-friday. Har pratat bort de 3 senaste science lektionerna med Rachel. I onsdags hade alla seniors en assembly om college på Panther time. Hade inställd soccer idag pga. kyla. Har låtit hunden ta över min säng vissa dagar vilket har lett till trängsel och halvdålig sömn. Hade matte-prov och psykologi-quiz idag. Ja, det var väl typ allt.
Som ni märker så har jag lite av en bloggtorka för tillfället, så om det är något speciellt ni vill läsa om får ni gärna kommentera. Ska skirva ett inlägg om skolan/classes igen och tror också jag har en och annan osvarad kommentar men annars så! Nu blev det här inlägget väldigt långt och det är typ ett på natten här borta så förlåt om det blev lite flummigt.
Avslutar med ett citat som jag tycker stämmer ganska bra in, för även om jag är van vid det så är det ändå saker som gör mitt år vad det är och jag hoppas jag kommer minnas det nör jag blir äldre med. Varje detalj räknas liksom.
PS om du läste allt: bra jobbat!
//Lollo
Funderingar om skolan
Igår började som sagt skolan igen här borta och därför tänkte jag passa på att skriva ner lite tankar jag har haft om detta ämne den senaste tiden. Kommer nog bli väldigt flumm men hoppas ändå ni tycker det är intressant och att det framför allt väcker lite tankar hos er blivande utbytesstudenter. Nu utgår jag visserligen från hur jag själv är som person och vilka problem jag har upplevt, men tror faktiskt det gäller för ganska många. Jag vet inte, men i alla fall: det handlar om vilka ämnen man ska välja.
Innan jag kom hit och första tiden här var det ganska uppenbart för mig att jag skulle välja alla lätta och roliga klasser. Eftersom betygen inte räknas finns det ju ingen poäng i att jobba hårdare än nödvändigt - eller hur? Så jag valde lite chill grejer, saker jag redan haft, slappa klasser osv. Och i början var det asbra! Knappt några läxor eller arbete - vem kan klaga på det?
Jag, tydligen. Efter ett tag insåg jag nämligen att jag är en väldigt studieinriktad person. Inte så att jag har lätt för allting men jag gillar utmaningar och är väldigt fokuserad på skolan hemma i Sverige. Här borta bland alla abcd-frågor kände jag mig plötlsigt lätt uttråkad. Känner, om jag ska vara ärlig. Jag insåg också att anledningen till att jag klickar så bra med mina bästa vänner hemma är att de är på samma sätt. Vi tar ju samma ämnen, pushar varandra osv. Vi har saker gemensamt, något jag inte har med de flesta i mina classes här borta. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om flera av mina klasskamrater, men med många känner jag att vi är väldigt olika varandra.
Jag, tydligen. Efter ett tag insåg jag nämligen att jag är en väldigt studieinriktad person. Inte så att jag har lätt för allting men jag gillar utmaningar och är väldigt fokuserad på skolan hemma i Sverige. Här borta bland alla abcd-frågor kände jag mig plötlsigt lätt uttråkad. Känner, om jag ska vara ärlig. Jag insåg också att anledningen till att jag klickar så bra med mina bästa vänner hemma är att de är på samma sätt. Vi tar ju samma ämnen, pushar varandra osv. Vi har saker gemensamt, något jag inte har med de flesta i mina classes här borta. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om flera av mina klasskamrater, men med många känner jag att vi är väldigt olika varandra.
Du uppstår ju frågan; hade det varit bättre att välja svårare ämen/AP classes och hamna med fler personer som liknar mig? Nej, det tror jag inte. Provade ett par stycken första dagarna och var verkligen jättesvårt att ha fysik på engelska. Inte nog med att skolan då skulle ta upp ännu mer tid av mitt utbytessår, men de vänner jag fått där hade ju varit sjukt upptagna med skolarbete och inte hinna umgås lika mycket. Det hade ju också vart jobbigt när man inte har så mycket tid på sig.
Så jag vet inte, vad är bäst? Jag tror fortfarande jag gjorde rätt val även om det kommer bli svårt att komma tillbaka nästa år efter ett litet slö-år här borta. Men det är ju olika från person till person. Ville ändå ta upp det här i bloggen eftersom det var något jag aldrig hade tänkt på innan men som plötsligt blev väldigt självklart när jag kom hit. Så värt att fundera på helt enkelt.
Och återigen vill jag framhäva attdet finns många helt underbara människor på mina lektioner där som jag tycker jättemycket om. Men takten och studiemotivationen skiljer ju sig mellan en AP-class och en vanlig och när man i princip bara har alla chillämnen (som de flesa kanske har nåt av bara) så kan det bli ganska extremt...
Random bild jag tog från google men tänkte det kunde vara kul och få en lite bättre bild över hur gymmet ser ut!
//Lollo
Fördelar & Nackdelar
Är det värt att åka på utbytesår eller inte? Det är en fråga som jag själv funderade på extremt mycket innan jag åkte iväg, och svaret är självklart JA! Annars hade jag ju inte åkt. Däremot finns det ju både fördelar och nackdelar med det hela och dem tänkte jag, efter en förfrågan, ta upp nu.
Om vi ska börja med nackdelarna så är det himla dyrt, vilket gör att många inte en har chansen och möjligheten att åka. Kostar runt 100 000 kronor och jag vet att delar av de pengar mina förädlrar sparat till mitt loiv efter gymnasiet gick till den här avgiften, vilket såklart suger då jag måste jobba extra mycket senare. En annan nackdel som gör att många låter bli att åka (och som gjorde att jag nästan inte gjorde det) är att året inte räknas. När jag kommer hem igen kommer jag börja tvåan med 97:orna istället för trean som jag ju egentligen skulle ha gått, vilket betyderatt jag varken kommer ha kvar samma klass eller ta studenten med min bästa kompisar. Lite surt om man säger så.
Så självklart finns det negativa saker med ett utbytessår - nämnde jag att man ibland får så mycket hemlängtan att man kan börja skaka av gråt också? - men trots allt det så är det värt det! Jag har varit här ungefär en fjärdedel av tiden nu och oj så mycket jag har varit med om. Jag har fått uppleva så många häftiga saker, se så många underbara platser och träffa så många otroliga människor som jag kommer sakna så när jag kommer hem igen. Man får ta del av annan kultur på ett helt unikt sätt; mat, religion, skola - ja hela deras vardag - och ibland känns det faktiskt som man lever i en film.
Och det inte bara det att det är kul, man lär sig också massa. Man får nya sätt att se på saker och bättre insikt i hur andra männsikor har det. Man lär sig uppskatta livet där hemma i Sverige och tryggheten man har det. Jag har vuxit otroligt mycket som person under förberedelserna inför året och mina 2,5 månader här, blivit mer självständig och slutat vara så blyg som jag brukade. Jag är mer öppen både när det gäller att prata med folk, lyssna till andras åsikter och prova nya saker. Att säga ja.
Så ja, det är värt det. Även om nackdelarna är många så är fördelarna fler och större. Man utvecklas som människa samtidigt som man får vara med om massa underbara saker. Och visst, man känner kanske inte alltid så när man är här - man längtar hem och undrar vad fan man håller på med - men det är fortfarande sant. Om du ens funderar på att åka och får chansen säger jag därför bara ÅK ÅK ÅK!
//Lollo
Kinkig med maten?
Innan jag åkte hit var jag otroligt nervös över hur maten skulle vara. Inte för att jag var rädd att den skulle vara för god och onyttig eller att jag skulle gå upp i vikt - det är faktum som utbytesstudenter tyvärr måste acceptera, framför allt om du ska till USA - utan snarare för att jag inte skulle gilla något alls.
När jag var liten (och i princip fram till att jag åkte haha) var jag nämligen så sjukt kinkig med maten. Gillade inte banan, ost, pizza, cola, sallad, stark mat, nötter, asiatisk mat, apelsinjuice, skaldjur osv. osv. Om jag skulle räkna upp allt jag inte åt skulle jag liksom behöva dela upp det i flera olika inlägg. Det blev såklart en aning bättre med tiden men innan jag bestämde mig för att åka hit åt jag absolut inte allt som man som människa helt ärligt borde kunna äta. Min familj visste detta och även om de tjatade var det därför inget problem.
När jag kom på att jag ville åka på ett utbytesår gällde det därför att göra sig av med allt sånt - man vill ju inte komma och ändra helt på värdfamiljen vanor. Under hela året innan försökte jag ha en öppnare attityd till att prova nya saker och även om det är sjikt svårt funkade det! Visst jag gillade inte allt på en gång men ärligt talat vänjer man sig efter ett tag och jag lärde mig äta en massa nya saker. Detta är något som jag fortsatt jobba på här med. Ska jag vara helt ärlig har jag varit sjukt tveksam till mycket av den mat min värdfamilj bjudit mig på, men efter att ha smakat har det mesta varit riktigt gott! Och som sagt: man vänjer sig. Avskydde jordnötssmör för 3 månader sen och nu kan jag inte leva utan det haha.
Vad jag vill få sagt med det här inlägget är egentligen att man inte ska låta något sånt här stoppa än från att njuta av sitt år eller kanske ens åka över huvud taget. Maten kommer inte vara som hemma, ledsen att behöva säga det, men man får prova så mycket nya saker. Det gäller att vara öppen. Personligen är jag faktiskt sjukt glad över detta för har hittat många nya favoriträtter haha.
//Lollo
Det här med hemlängtan...
Att vara utbytesstudent är inte alltid en dans på rosor även om många bloggar får det att se ut som det. Humöret kan gå upp och ner hela tiden och det är en konstant balansgång mellan olika känslor. Ena sekunden tycker man allt är fantastiskt och vill aldrig mer åka hem och nästa sitter man och gråter för att man saknar Sverige så mycket att det gör ont. Att säga "berg- och dalbana" är en kliche men åh så sant det är.
Den senaste veckan har jag inte mått så bra. Varit förkyld och trött och tyvärr har detta lett till att jag har upplevt lite mer av det andra alternativet. Även om min värdfamilj har varit jättegullig och stöttat mig har hela "vila och inte aktivera sig"-grejen gjort att jag haft ganska mycket hemlängtan och jag vill inte ljuga: det har varit tufft.
Jag visste redan innan jag åkte att det skulle bli jobbiga stunder då och då, men hade nog aldrig väntat mig att det skulle bli en så stor utmaning som det faktiskt är. När man åker iväg så här lämnar man verkligen hela sin trygghet bakom sig. Inte bara för att man inte längre kan förlita sig på sina föräldrar och vänner men också för att kulturen är så annorlunda. Man vet inte alla oskrivna regler och traditioner, och hur bra man än är på engelska så kommer det inte lika naturligt som när man pratar svenska. Personligen har jag tyckt att jag varit bra på engelska hemma i Sverige (och har faktiskt fått komplimanger för mitt fina uttal här) men det är fortfarande svårt at hitta orden ibland och det känns inte lika naturligt att bara flika in saker i konversationer här. Det är annorlunda helt enkelt.
Meningen med det här inlägget är nu inte skrämma iväg alla er som funderat på ett utbytessår någon gång i framtiden. Inte alls. Igår var en riktigt bra skoldag här borta och jag är så tacksam för att jag fick till den här chansen. Har bara varit här ett par veckor och har redan lärt mig så mycket och fått så otroligt många unika upplevelser - jag ångrar absolut inte att jag åkte. Men jag vill däremot göra er medvetna om att allt inte är som på film. Livet är inte perfekt bara för att man bor i USA och man kommer ha lite jobbigare stunder, det är helt normalt. Det viktiga är att man fokuserar på de bra.
//Lollo
Två veckor
Ja, nu är det alltså bara två veckor kvar tills jag åker och helt ärligt börjar det kännas lite jobbigt - det är så himla snart. Sitter och läser bloggar av folk som redan har åkt, varav vissa faktiskt är skrivna av personer jag träffat på alla utbytesträffar, och börjar ifrågasätta om jag verkligen är redo för det här?!
Missförstå mig inte; jag är fortfarande sjukt taggad. Det kommer bli jättekul verkligen. Men det är först nu när det börjar närma sig som jag inser att jag faktiskt ska åka iväg på riktigt. Innan har det mest kännts som en dröm och att alla ansökningar och sånt bara vart lite på skoj. Problem som hemlängtan och vem man man ska äta med första skoldagen, som man skrattat bort innan eftersom det är så långt kvar, börjat kännas seriösa och jag vet inte hur jag ska handskas med det.
Får helt enkelt hoppas att det vänder snart. Och jag tror inte jag är den enda utbytesstudenten som ibland tänker "vad fan håller jag på med?". Det går både upp och ner ibland känns det jobbigt, det är en del av paketet. Man får helt enkelt hoppas att det kommer vara värt det i slutändan.
Lagom deprimerande bild huh?;)
//Lollo
