Ett svar fullt av funderingar
Julia:
Älskar din blogg! En rolig sak bara, min reaktion när du sa"jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det händer inte så mycket" var typ "nänä du bor bara i Usa. hos en familj du aldrig träffat förut i ditt liv och går på higt school! Haha ;) Ska själv åka till usa i höst och ha en blogg om det, din blogg är definitivt en inspiration!
Först och främst vill jag tacka så sjukt mycket för alla fina komplimanger! Blir så himla glad när jag får sådana kommentarer för vet själv hur mycket inspiration jag fick från bloggar innan jag åkte. Värmer verkligen och gör alltid min dag tusen gånger bättre. Så tack!
Älskar din blogg! En rolig sak bara, min reaktion när du sa"jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det händer inte så mycket" var typ "nänä du bor bara i Usa. hos en familj du aldrig träffat förut i ditt liv och går på higt school! Haha ;) Ska själv åka till usa i höst och ha en blogg om det, din blogg är definitivt en inspiration!
Först och främst vill jag tacka så sjukt mycket för alla fina komplimanger! Blir så himla glad när jag får sådana kommentarer för vet själv hur mycket inspiration jag fick från bloggar innan jag åkte. Värmer verkligen och gör alltid min dag tusen gånger bättre. Så tack!
Måste också hålla med om att det är rätt häftigt att jag är i USA. När man tänker på det är det ju riktigt sjukt egentligen. Här är jag, en ensam liten svenne, i stora USA. Jag bor här hos en familj jag inte ens kände eller visste något om för ett år sen. Jag går på ett Amerikanskt High School, pratar engelska hela dagarna och har inga av mina gamla vänner eller familj i närheten. Jag och min värdmamma har flera gånger diskuterat vilken konstig situation det faktiskt är och hur fan det kommer sig att jag ens befinner mig Oklahoma. Häftigt, coolt, läskigt, skumt, annorlunda, sinnesjukt.
Men det konstigaste av allt är väl ändå att jag trots det går och skriver att "det händer inte så mycket". Minns att jag själv satt hemma i Sverige för exakt ett år sen och störde mig på alla utbytesstudenter som skrev det. Fast även om det ju alla de där adjektiven ovan att vara här så vänjer man ju sig med. Man lär känna värdfamiljen. Man lär sig hur skolan fungerar. Man hittar andra vänner. Man lär sig försöka hantera saknaden och hemlängtan. Man vänjer sig vid att prata engelska istället för svenska.
Jag har varit i USA i över 6 månader nu, vilket är över ett halvt år. Så kanske inte är så konstigt att jag nu tycker en dag på High School kan vara en vanligt dag - det är ju så det har varit den senaste tiden av mitt liv. Att gå till skolan här känns nästan mer naturligt än hemma, eller det här ÄR mitt hem på ett sätt. Även om det känns helt otroligt att tiden har gått så fort så känns det på ett sätt som att jag alltid varit här och jag kan knappt minnas de där första veckorna av förvirring. Det är så det ska vara.
Nu betyder inte det att jag går varje dag och tycker tiden hör är tråkig. Bara för att jag är van vid det amerikanska livet så tycker jag fortfarande det mesta med det är väldigt kul och jag njuter av varje sekund jag har här. Det är fortfarande helt underbart att vara här - det är ju USA liksom - och tanken på att jag måste lämna om mindre än 100 dagar är skrämmande. Det gäller att ta vara på tiden.
Nu blev det här som alltid ett väldigt långt inlägg så pluspoäng till dig om du orkade läsa allt. Vet inte om min poäng kom fram - vet knappt vad den är om jag ska vara ärligt - men hoppas ni förstår vad jag menar ändå. Kram, och tack igen för kommentaren Julia!♥
//Lollo
Kommentarer
Trackback
