Omvänd hemlängtan
Innan jag åkte till USA så frågade folk om jag inte var orolig för att få hemlängtan. Mitt svar då var alltid att jo, det är klart. Fast då kändes det hela så avlägset som i en annan värld, Och egentligen oroade jag mig inte så där jättemycket. Det var liksom inte förrän man kom till USA man insåg hur jobbigt det faktsikt var, och hur mycket man längtade hem.
Samma sak hände där. Jag pratade med folk om hur mycket jag skulle sakna dem och livet där. Fast det kändes liksom inte, utan var i ett annat Universum. Avlägset. I'll deal with it later. Och nu när jag är hemma i Sverige inser jag, liksom då, att det faktiskt är jobbigare än man tror. Omvänd hemlängtan.
Och faktum är att omvänd hemlängtan är så mycket jobbigare. Inte för att jag inte saknade Sverige och min familj - det var många gråtandes nätter - utan för att jag nu känner en slags hopplöshet. Då visste jag att om bara några månader kommer jag hem igen och allt blir nästan som vanligt. Men mitt liv i USA, vardagen, känslan av att bo där med de människorna omkring mig? Det kommer aldrig tillbaka. Oavsett hur många gånger jag reser dit eller min de kommer hit kommer jag aldrig få återuppleva samma känsla av att vara "Amerikan" och bo med min Amerikanska familj. Och det är det som gör så jävla ont.
Jag tittar på bloggar, bilder, pratar med dem osv, och det är en så sjuk känsla. Hur saker som då var en del av ens vardag nu känns så avlägsna. Även om jag vet att jag inte var helt lycklig där heller, för då villje ju en del av mig till Sverige, så saknar jag det. Det finns ett citat som passar ganska bra in på utbytesstudenter:
Och det är exakt så det känns. Bittersweet. För även om det är värt det, så är det så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte varför jag skriver det här. För att dela med mig om mina tankar? Eller kanske för att varna de som är iväg nu. Ta vara på året. Snälla ni, bara njut medan ni kan.
//Lollo
Kommentarer
Trackback
