HAPPY THANKSGIVING
Idag är det thanksgiving och jag skulle inget hellre än att vara i USA och fira. Nu blev det ju tyvärr inte så men jag och brorsan har försökt festa till det ändå.
//Lollo
Istället för traditionell mat åt vi däremot min amerikanska favorit - Shepard's Pie - och bakade Snicker-doodles, vilket är klassiska holiday-cookies. Lite Vänner-marathon (thanksgiving edition) på det och det blev riktigt mysigt ändå!
Tror jag ska skypa med värdfamiljen någon gång i helgen med då de är i Houston och hälsar på släkten. Så himla avis!! Igår skypade jag även med Kate och Rachel vilket var jätteawesome. Saknar dem så jävla mycket ...
Här är en bild jag lade upp på min instagram idag. Är så himla tacksam för att jag fick åka till Oklahoma och träffa alla dessa underbara människor<3
//Lollo
So this is happening...
//Lollo
Planning...
//Lollo
Skype yaaas
En trött och emosionellt instabil Lovisa går nu och lägger sig efter skype med en underbar värdfamilj. 7 månader kvar!
//Lollo
TAYLOR SWIFT
Okej ni som följt min blogg och framför allt ni som känner mig borde veta att jag är lite av en Taylor Swift-nörd. Har väl hängt med ett antal år nu, skrivit flera uppsatser, stannat vaken mitt inatten för live streams och realeses, följer bloggar om henne osv. Är lite besatt alltså.
Därför kan man väl säga att jag blivit lite besviken (läs: arg) då hon aldrig kommit till Sverige, och inte hade någon show i USA när jag var där. De som följer mig på twitter har definitivt fått lida vill jag lova. Ännu värre blev det när jag till slut bestämt mig för att resa och se henne med hennes nya album 1989's turne, och får reda på att det endast är 5 datum med begränsat antal platser, och att de är samma vecka min värdfamilj antagligen kommer hit.
Ja jag grät.
Efter lite sms till USA, googlingar på koder till förköp, besatthet och pengar (stackars min plånbok) bestämde jag mig trots det för att försöka mig på en biljett, och guess what?
JAG SKA ÅKA TILL LONDON OCH SE TAYLOR SWIFT I JUNI.
Ja, jag grät. Igen.
Är på riktigt helt lyrisk. Förstår ingenting. Går omkring och tror att det är fejk, att det bara var något lurendrejeri och att jag inte kommer kunna se henne. Känns inte verkligt men är helt jävla aslycklig.
So there you go, ett helt inlägg om en grej som lätt sammanfattas i det fetstilta och som endast är random babbel om mina känslor. Men vet du, att om du läste hela? You are the REAL MVP!
((Obs för att fatta det sistamåste ni antingen älska the Oklahoma City Thunders eller gilla memes))
//Lollo
Omvänd hemlängtan
Innan jag åkte till USA så frågade folk om jag inte var orolig för att få hemlängtan. Mitt svar då var alltid att jo, det är klart. Fast då kändes det hela så avlägset som i en annan värld, Och egentligen oroade jag mig inte så där jättemycket. Det var liksom inte förrän man kom till USA man insåg hur jobbigt det faktsikt var, och hur mycket man längtade hem.
Samma sak hände där. Jag pratade med folk om hur mycket jag skulle sakna dem och livet där. Fast det kändes liksom inte, utan var i ett annat Universum. Avlägset. I'll deal with it later. Och nu när jag är hemma i Sverige inser jag, liksom då, att det faktiskt är jobbigare än man tror. Omvänd hemlängtan.
Och faktum är att omvänd hemlängtan är så mycket jobbigare. Inte för att jag inte saknade Sverige och min familj - det var många gråtandes nätter - utan för att jag nu känner en slags hopplöshet. Då visste jag att om bara några månader kommer jag hem igen och allt blir nästan som vanligt. Men mitt liv i USA, vardagen, känslan av att bo där med de människorna omkring mig? Det kommer aldrig tillbaka. Oavsett hur många gånger jag reser dit eller min de kommer hit kommer jag aldrig få återuppleva samma känsla av att vara "Amerikan" och bo med min Amerikanska familj. Och det är det som gör så jävla ont.
Jag tittar på bloggar, bilder, pratar med dem osv, och det är en så sjuk känsla. Hur saker som då var en del av ens vardag nu känns så avlägsna. Även om jag vet att jag inte var helt lycklig där heller, för då villje ju en del av mig till Sverige, så saknar jag det. Det finns ett citat som passar ganska bra in på utbytesstudenter:
Och det är exakt så det känns. Bittersweet. För även om det är värt det, så är det så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte varför jag skriver det här. För att dela med mig om mina tankar? Eller kanske för att varna de som är iväg nu. Ta vara på året. Snälla ni, bara njut medan ni kan.
//Lollo
En fråga
Anonym:
Hur känns det att gå med de som är ett år yngre? jag vill så gärna åka men fasar över att gå ett extra år och lär bli ännu mer skoltrött!
Självklart så känns det jobbigt på ett sätt. Inte för att jag inte gillar min nya klass - den är jättebra - utan för att jag saknar min gamla. Jag saknar mina gamla klasskamrater, att gå i skolan med mina bästisar, osv. Det är kanske inte så konstigt att det är jobbigt när man ser dem i skolan och vet att man inte tillhör längre, speciellt när de gå i trean och man sjölv har två år kvar. Vill också ta studenten ahhhhhhh.
Samtidigt så känner jag att det kom vissa postiva delar med det här också. T.ex. fick mitt skoltrötta jag en liten paus med den lätta amerikanska skolan (trots att jag ju såklart fick gå ett extra år...) och jag har ett extra år att fundera ut vad jag vill göra efter. Har ingen aning om vad jag vill plugga.
Så finns både plus och minus alltså!
Throwing it back till Prom i våras. Funderar just nu på om jag ska gå på våran i trean. Vet att det är långt kvar och lite tidigt kanske men funderar allvarligt på att åka på en resa istället... Var himla kul i USA men fortfarande så dyrt ju...
//Lollo
