På mentorstiden för ett par dagar sedan pratade vi om skolavslutningen och om hur den kommer vara. Jag tyckte att det kändes som ett ganska konstigt ämne; redan liksom, det är ju jättelångt kvar. Sedan räknade jag veckorna och insåg att det faktiskt inte är det. Åtta veckor bara. Åtta jobbiga veckor med skolarbete innan jag får sommarlov. Åtta underbara veckor med min klass innan jag lämnar dem.
Det sägs ofta att det här med utbytesår är som en berg-och-dalbana, och jag kan inte annat än att hålla med. Jag har inte ens åkt än och har ändå tagit humörsvängningar till en helt ny nivå. Kan gå omkring en hel eftermiddag med ett stort leende på läpparna bara av tanken på att få åka iväg, för att en timme senare sitta i min säng och gråta vid tanken av hur mycket jag kommer sakna alla här hemma. Det är så mycket blandade känslor, och jag vet inte vad jag ska känna.
10 månader i USA. Själv. Hur ska jag klara av det!? Jag kan ju knappt beställa en macka på Subway själv. Vågar jag ens? Tankarna bara snurrar runt i huvudet och ibland vill jag inget annat än att strunta i hela grejen och stanna kvar här. Samtidigt vet jag att detta kommer ge så oerhört mycket, och ifall jag inte åker kommer jag ångra mig resten av livet. Jag vet att det kommer fortsätta så här; upp och ner hela tiden, men förhoppningsvis kommer det vara värt det♥